förlossningen.
okej, nu ska jag försöka minnas... måndagen började med förvärkar, väldigt oregelbundna men ganska onda (tyckte jag då). Fortsatte iaf att storstäda lägenheten, hade bestämt att de skulle bli gjort. Tisdagen fortsatte likadant, bakade och grejjade på och fortsatte med oregelbundna värkar som var så pass korta att jag kunde hålla andan och grimasera när dem kom. Smart, nej jag vet.
Onsdag kommer värkarna varje kvart ungefär, men fortfarande kunde de pausa en halvtimme ibland men gjorde mera ont. Gnällig och less ringer jag till förlossningen och ber om bricanyl. Trots att jag inte tänkt det men nu orkar jag inge mer, nu måste jag få sova om jag ska orka föda barn inom en snar framtid. Får en sovdos med tre olika tabletter.
Då jag antagligen är spänd som en fiolsträng när jag tar dem här lyckas jag såklart få Biverkningar av en av dem. Myrkrypningar i hela kroppen, värst i benen. Ligger och försöker spänna benen (då avtar de lite) och sparkar i panik i sängen. Upp och promenera. Men de går inte över, inte värkarna heller. Blir lite mera sällan bara. På med kläderna och ut och promma här bland husen mitt i natten för att försöka göra av med lite energi från benen (de kändes som att de skulle hjälpa).
Det gjorde de inte. Nånstans mellan mitt sprattlande slumrar jag lite under natten iaf.
Sista besöket hos barnmorskan på torsdag morgon. Nu är värkarna tillbaka med ca 10 min emellan.
Barnmorskan tittar på mig ; "Har du ont?" -Jo, jag har såna jäkla förvärkar.
Hon frågar lite om hur det känns osv, "jag tror du ska föda barn snart". Men nej, det ska jag inte, de är ju bara förvärkar för man ska ju veta när de är Riktiga värkar och det VET jag inte att de är så då är det inte det. Kommer överens med henne att jag ska åka in och hämta en sovdos till med bricanyl om de inte stannar av (fast utan sömntabletten).
Far förbi Lena på kaffe och vaggar omkring, hon ser lite rolig ut "blir inte acke nervös när du går och har sådär ont?" jaa. fast de är ingen fara, de är bara förvärkar. (som då började komma tätare och tätare.)
Börjar ha lite för ont för att vara social så åker hem och vaggar omkring och hänger mot möbler.
Nu börjar acke vara less. "Det där kan inte vara förvärkar, du ser ju för fan ut som dem gör på tv när dem ska föda barn!"
Jag börjar vara less redan vid fem tiden så åker in och hämtar ännu en bricanyl och tar den direkt. Åker hem och väntar på att de ska sluta men de blir bara värre. Vid sjutiden är jag så trött o slut så snyftar mellan värkarna. Acke ringer in, måttligt less på att se mig hänga över möbler och säger att vi kommer in Igen för bricanylen har inte hjälpt ett piss.
Kommer in och de konstateras att på mina två dagar me pina har jag öppnat mig 1 cm.
Vid det här laget var jag så apatisk och trött så när de föreslår att jag ska bada orkar jag inte ens säga emot (hade verkligen inte tänkt de sådär i förväg, för mitt hår kommer ju bli hemskt!).
Kliver i badet och fi faasen vad ljuvligt. Första gången jag kan slappna av på riktigt när värkarna kommer. Börjar sakta men säkert bli människa igen.
Ligger tre timmar i badet tills de föreslår att jag ska kliva upp och gå över till BB och sova på lite morfin.
Slumrar in vid 2 tiden. Värkarna känns ännu men jag är så avslappnad och groggy så orkar liksom inte en spänna mig. Lyckas ligga till 6 tiden iaf, då börjar de bli för ont igen.
Nu har jag öppnat mig 3 cm. Vi blir tillsagda att gå och äta frukost och gå tillbaka till förlossningen igen. "Får jag bada mera??" Slevar stående i mig en filtallrik, men de går inge vidare att äta. Får hoppa i badet igen och nu får jag lustgasen och jag kan säga att de Blir verkligen min bästa kompis. Till en början sitter Acke och ger den åt mig när jag känner att en värk är på väg men jag tycker att de går för sakta så försöker övertala han att jag Visst kan ha den Heela tiden.
Badar fyra timmar och jag vill verkligen inte kliva upp ännu heller, men efter övertalning att nu är de kanske dags om jag vill ha min EDA så dem kan ta hål på hinnorna sen.
Jaja, för jag vill ju verkligen ha epidural. Får den lagd och får lägga mig en stund och vänta när jag känner att vattnet forsar ut. Mumlar åt Acke som inte hänger me alls på vad jag säger.
Känner att bedövningen har börjat ta, men bara på ena sidan. Fan också, de hade jag ju hört om. Jag vill ha mer! Narkosläkaren kommer och ger mig en ny. Då tar den, för bra också tydligen.
Minns inte mkt mer kommande timmar förutom att de är skiftbyte och nästa barnmorska säger att de är dags att börja krysta. "jaha?? hur då?" jag har mera lust att knipa när de gör ont. Hon försöker instruera mig men jag fattar ingenting och får verkligen inte till det.
Börjar bli less, "när ska dem där BRA värkarna komma som alla pratar om när man bara vill trycka på och de är hemskt att hålla emot??"
Får inget direkt svar bara en jäkla massa pepptalk, "du är sååå duktig, gör si, gör så" Jag försöker verkligen men till slut går det inge mer och de händer ingenting med bebisen, den kommer ingen vart.
Ber flera, flera gånger att dem måste hjälpa mig. Ta sugklocka, gör vad som helst för de här går verkligen inte. "joodå, vi försöker igen. Du är så duktig," Acke låter likadan som sköterskorna och det känns som att hela världen är emot mig. Jag kommer nog dö hit och ingen lyssnar på mig, känner mig helt lealös. Snyftar tydligen efter mamma däremellan.
Tillslut orkar jag ingeting nå mer, sköterskorna pressar upp benen och acke pressar huvet ner i bröstet på mig men jag gör ingeting nå mer.
Till slut ser Acke att jag menar allvar när jag bönande kvider för femtioelfte gången åt honom "jag orkar Verkligen inte".
Han frågar barnmorskan när dem har tänkt att göra något för att hjälpa? "-Vi ringer ner läkaren så får han komma och lägga klockan". Så enkelt var det.
In kommer en backslickgubbe och sticker två sprutor mellan benen på mig, (nån bedövning?) lägger klockan och så ska jag hjälpa till själv att trycka på nästa värk. Klockan släpper så då får vi prova igen. Nu har de kommit mer personal. En föreslår att hon ska lägga sig och trycka på min mage samtidigt. -Gör vad ni vill.
Två värkar och sen har jag en bebis på bröstet. Acke gråter och pussar på mig och jag bara skakar.
Så skönt att inte ha Ont nå mer. Visst känns de ännu men de är futtigt jämfört med innan.
Det är en upplevelse som hette duga och visst är det värt det, men jag har Inte glömt det än :)
Det är mitt minne av förlossningen. Garanterat väldigt virrigt och struligt och utdraget men det var det också :)
Onsdag kommer värkarna varje kvart ungefär, men fortfarande kunde de pausa en halvtimme ibland men gjorde mera ont. Gnällig och less ringer jag till förlossningen och ber om bricanyl. Trots att jag inte tänkt det men nu orkar jag inge mer, nu måste jag få sova om jag ska orka föda barn inom en snar framtid. Får en sovdos med tre olika tabletter.
Då jag antagligen är spänd som en fiolsträng när jag tar dem här lyckas jag såklart få Biverkningar av en av dem. Myrkrypningar i hela kroppen, värst i benen. Ligger och försöker spänna benen (då avtar de lite) och sparkar i panik i sängen. Upp och promenera. Men de går inte över, inte värkarna heller. Blir lite mera sällan bara. På med kläderna och ut och promma här bland husen mitt i natten för att försöka göra av med lite energi från benen (de kändes som att de skulle hjälpa).
Det gjorde de inte. Nånstans mellan mitt sprattlande slumrar jag lite under natten iaf.
Sista besöket hos barnmorskan på torsdag morgon. Nu är värkarna tillbaka med ca 10 min emellan.
Barnmorskan tittar på mig ; "Har du ont?" -Jo, jag har såna jäkla förvärkar.
Hon frågar lite om hur det känns osv, "jag tror du ska föda barn snart". Men nej, det ska jag inte, de är ju bara förvärkar för man ska ju veta när de är Riktiga värkar och det VET jag inte att de är så då är det inte det. Kommer överens med henne att jag ska åka in och hämta en sovdos till med bricanyl om de inte stannar av (fast utan sömntabletten).
Far förbi Lena på kaffe och vaggar omkring, hon ser lite rolig ut "blir inte acke nervös när du går och har sådär ont?" jaa. fast de är ingen fara, de är bara förvärkar. (som då började komma tätare och tätare.)
Börjar ha lite för ont för att vara social så åker hem och vaggar omkring och hänger mot möbler.
Nu börjar acke vara less. "Det där kan inte vara förvärkar, du ser ju för fan ut som dem gör på tv när dem ska föda barn!"
Jag börjar vara less redan vid fem tiden så åker in och hämtar ännu en bricanyl och tar den direkt. Åker hem och väntar på att de ska sluta men de blir bara värre. Vid sjutiden är jag så trött o slut så snyftar mellan värkarna. Acke ringer in, måttligt less på att se mig hänga över möbler och säger att vi kommer in Igen för bricanylen har inte hjälpt ett piss.
Kommer in och de konstateras att på mina två dagar me pina har jag öppnat mig 1 cm.
Vid det här laget var jag så apatisk och trött så när de föreslår att jag ska bada orkar jag inte ens säga emot (hade verkligen inte tänkt de sådär i förväg, för mitt hår kommer ju bli hemskt!).
Kliver i badet och fi faasen vad ljuvligt. Första gången jag kan slappna av på riktigt när värkarna kommer. Börjar sakta men säkert bli människa igen.
Ligger tre timmar i badet tills de föreslår att jag ska kliva upp och gå över till BB och sova på lite morfin.
Slumrar in vid 2 tiden. Värkarna känns ännu men jag är så avslappnad och groggy så orkar liksom inte en spänna mig. Lyckas ligga till 6 tiden iaf, då börjar de bli för ont igen.
Nu har jag öppnat mig 3 cm. Vi blir tillsagda att gå och äta frukost och gå tillbaka till förlossningen igen. "Får jag bada mera??" Slevar stående i mig en filtallrik, men de går inge vidare att äta. Får hoppa i badet igen och nu får jag lustgasen och jag kan säga att de Blir verkligen min bästa kompis. Till en början sitter Acke och ger den åt mig när jag känner att en värk är på väg men jag tycker att de går för sakta så försöker övertala han att jag Visst kan ha den Heela tiden.
Badar fyra timmar och jag vill verkligen inte kliva upp ännu heller, men efter övertalning att nu är de kanske dags om jag vill ha min EDA så dem kan ta hål på hinnorna sen.
Jaja, för jag vill ju verkligen ha epidural. Får den lagd och får lägga mig en stund och vänta när jag känner att vattnet forsar ut. Mumlar åt Acke som inte hänger me alls på vad jag säger.
Känner att bedövningen har börjat ta, men bara på ena sidan. Fan också, de hade jag ju hört om. Jag vill ha mer! Narkosläkaren kommer och ger mig en ny. Då tar den, för bra också tydligen.
Minns inte mkt mer kommande timmar förutom att de är skiftbyte och nästa barnmorska säger att de är dags att börja krysta. "jaha?? hur då?" jag har mera lust att knipa när de gör ont. Hon försöker instruera mig men jag fattar ingenting och får verkligen inte till det.
Börjar bli less, "när ska dem där BRA värkarna komma som alla pratar om när man bara vill trycka på och de är hemskt att hålla emot??"
Får inget direkt svar bara en jäkla massa pepptalk, "du är sååå duktig, gör si, gör så" Jag försöker verkligen men till slut går det inge mer och de händer ingenting med bebisen, den kommer ingen vart.
Ber flera, flera gånger att dem måste hjälpa mig. Ta sugklocka, gör vad som helst för de här går verkligen inte. "joodå, vi försöker igen. Du är så duktig," Acke låter likadan som sköterskorna och det känns som att hela världen är emot mig. Jag kommer nog dö hit och ingen lyssnar på mig, känner mig helt lealös. Snyftar tydligen efter mamma däremellan.
Tillslut orkar jag ingeting nå mer, sköterskorna pressar upp benen och acke pressar huvet ner i bröstet på mig men jag gör ingeting nå mer.
Till slut ser Acke att jag menar allvar när jag bönande kvider för femtioelfte gången åt honom "jag orkar Verkligen inte".
Han frågar barnmorskan när dem har tänkt att göra något för att hjälpa? "-Vi ringer ner läkaren så får han komma och lägga klockan". Så enkelt var det.
In kommer en backslickgubbe och sticker två sprutor mellan benen på mig, (nån bedövning?) lägger klockan och så ska jag hjälpa till själv att trycka på nästa värk. Klockan släpper så då får vi prova igen. Nu har de kommit mer personal. En föreslår att hon ska lägga sig och trycka på min mage samtidigt. -Gör vad ni vill.
Två värkar och sen har jag en bebis på bröstet. Acke gråter och pussar på mig och jag bara skakar.
Så skönt att inte ha Ont nå mer. Visst känns de ännu men de är futtigt jämfört med innan.
Det är en upplevelse som hette duga och visst är det värt det, men jag har Inte glömt det än :)
Det är mitt minne av förlossningen. Garanterat väldigt virrigt och struligt och utdraget men det var det också :)
sömntutor...
mina grabbar sover i vanlig ordning såhär på morgonen. Själv klev jag upp efter lillis käkat nu vid halv nio då jag kom på att de kommer hsb gubbar hit vid tio. har ingen lust att ligga och fläka med min enorma gravid-röv när de kommer då jag brukar kunna slänga av mig täcket när jag somnat.
Bara skönt med min egen tid på morgon, de är ju som en helig stund för mig de här med morgonkaffet ;)
Igår var vi ute och flängde, först några timmar hos svärföräldrarna och sen vidare till mina päron som hade Mario-längtan efter några dagar utan fisen.
Nu har MIN hund fått ett nytt hem. De är delade tankar om det kan jag säga. Bad henne skicka bilder på honom så jag fick se hur han har vuxit. Det var ju kanske ingen hit, började storböla "Det är ju MIN hund, jag åker och hämtar honom!"
Men jag har faktiskt lärt mig att tänka med hjärnan och inte med hjärtat. Jag vill ha en hund att ta på utställning och tävlingsbanan, det vet jag ju. Ska jag ha en som man bara kan träna "för att de är kul" och som inte är värt att meritera så kommer jag inte ha någon pepp att verkligen satsa. Då blir de orättvist mot hunden.
Sen var Hirax verkligen speciell, världens bästa mentalitet. Till och med min uppfödare som är docent i hundbeteende och har jobbat med hundratals hundar var såld, "han är lätt en av dem 5 bästa hundar jag träffat". Karln är ca 70 år och har jobbat med hundar hela livet så det säger ju inte lite. Nå, jag får glädja mig med att jag lärde mig massor av Hirre, för han var verkligen ingen lätt hund att ta ner på jorden heller. Alldeles för smart för att ge sig i första taget.
Nej, nu ska jag försöka få upp min karl.
Hare bra hej.
Bara skönt med min egen tid på morgon, de är ju som en helig stund för mig de här med morgonkaffet ;)
Igår var vi ute och flängde, först några timmar hos svärföräldrarna och sen vidare till mina päron som hade Mario-längtan efter några dagar utan fisen.
Nu har MIN hund fått ett nytt hem. De är delade tankar om det kan jag säga. Bad henne skicka bilder på honom så jag fick se hur han har vuxit. Det var ju kanske ingen hit, började storböla "Det är ju MIN hund, jag åker och hämtar honom!"
Men jag har faktiskt lärt mig att tänka med hjärnan och inte med hjärtat. Jag vill ha en hund att ta på utställning och tävlingsbanan, det vet jag ju. Ska jag ha en som man bara kan träna "för att de är kul" och som inte är värt att meritera så kommer jag inte ha någon pepp att verkligen satsa. Då blir de orättvist mot hunden.
Sen var Hirax verkligen speciell, världens bästa mentalitet. Till och med min uppfödare som är docent i hundbeteende och har jobbat med hundratals hundar var såld, "han är lätt en av dem 5 bästa hundar jag träffat". Karln är ca 70 år och har jobbat med hundar hela livet så det säger ju inte lite. Nå, jag får glädja mig med att jag lärde mig massor av Hirre, för han var verkligen ingen lätt hund att ta ner på jorden heller. Alldeles för smart för att ge sig i första taget.
Nej, nu ska jag försöka få upp min karl.
Hare bra hej.
höst...
Nu känns det riktigt att det är höst. Mysigt som fasen tycker jag, härligt med frisk luft ute. Om vi kunde få lite härliga höstdagar med sol vore ju inte fel.
Har varit i stugan sen i måndags igen. Riktigt avkopplande, man trycker som på OFF knappen direkt man kommer dit. Sover, äter och myser. Fast har faktiskt tagit mig ut Små rundor med vagnen varje dag iaf. Nu (eller rättare sagt för en vecka sen) har insikten som eggis varnade mig för kommit. Den då man slutar tro att man är slimmad och inser att man fortfarande är Fet men inte gravid längre (så då får man inte vara fet). Att man fött barn för någon vecka sen är lätt att glömma när man inte kommer i dem kläder man vill.
Nå, sakta men säkert ska det här späcket bort.
Fast nej, min vikt är faktiskt inte det viktigaste just nu. Jag har ju faktiskt världens bästa anledning till att vara tjock just nu.
Jag siktar på att se ut som folk till beach 2011 iaf :)
Har varit i stugan sen i måndags igen. Riktigt avkopplande, man trycker som på OFF knappen direkt man kommer dit. Sover, äter och myser. Fast har faktiskt tagit mig ut Små rundor med vagnen varje dag iaf. Nu (eller rättare sagt för en vecka sen) har insikten som eggis varnade mig för kommit. Den då man slutar tro att man är slimmad och inser att man fortfarande är Fet men inte gravid längre (så då får man inte vara fet). Att man fött barn för någon vecka sen är lätt att glömma när man inte kommer i dem kläder man vill.
Nå, sakta men säkert ska det här späcket bort.
Fast nej, min vikt är faktiskt inte det viktigaste just nu. Jag har ju faktiskt världens bästa anledning till att vara tjock just nu.
Jag siktar på att se ut som folk till beach 2011 iaf :)
update??
just nu känns de som att vi lever i en liten bubbla av bajsblöjor, spya och amning. Ja, framförallt Amning. Man känner sig lite lätt som en mjölkkossa just nu, för gossen Bor vid bröstet känns det som.
Och svar på en fråga som jag också funderade innan... Känns det inte konstigt att ha någon vid bröstet? Jag trodde de skulle kännas skumt i början, men jag hann inte ens tänka tanken efter förlossningen så hade en sköterska sugit tag i bröstet på mig och satt gossen dit.
Nu har det börjat trilla in besök lite smått, glad är jag för det. Visst behövde vi vila i början men nu börjar jag Längta efter att ha människor omkring mig.
I morgon drar vi nog ner till stugan en sväng igen, börjar sakna min mamma. Haha, nog är de väl ganska många år sen jag fått mamma-längtan men de är så skönt att vara hos mamma och koppla av och så mår ju jag bra när jag ser hur lycklig hon är och få vara med lillis.
Nej, nu ska jag passa på och ringa ume-linda här när jag har morgonstund med mig själv :)
Harebrahej!
Och svar på en fråga som jag också funderade innan... Känns det inte konstigt att ha någon vid bröstet? Jag trodde de skulle kännas skumt i början, men jag hann inte ens tänka tanken efter förlossningen så hade en sköterska sugit tag i bröstet på mig och satt gossen dit.
Nu har det börjat trilla in besök lite smått, glad är jag för det. Visst behövde vi vila i början men nu börjar jag Längta efter att ha människor omkring mig.
I morgon drar vi nog ner till stugan en sväng igen, börjar sakna min mamma. Haha, nog är de väl ganska många år sen jag fått mamma-längtan men de är så skönt att vara hos mamma och koppla av och så mår ju jag bra när jag ser hur lycklig hon är och få vara med lillis.
Nej, nu ska jag passa på och ringa ume-linda här när jag har morgonstund med mig själv :)
Harebrahej!
stålmommo ;)
nu är det 12 dagar sedan lilleman behagade att kika ut, jag hade ju börjat ge upp att det överhuvudtaget skulle hända. om någon skulle bli den första att vara gravid för resten av livet så skulle det väl vara jag.
förlossningen... ja, shit. blir ingen berättelse nu hur som helst. det var en upplevelse som hette duga. trodde mer än en gång under mina dagar med värkar att min sista stund var kommen.
kom oss hem förra tisdagen iaf, det var skönt att vara länge på BB men då började vi faktiskt vara less..
iaf, de här inlägget får tillägnas världens bästa Mamma och Mormor. Första natten hemma hade vi mommo här för att vaka & bära och se till att jag skulle få Sova. Behövde bara kliva upp och ge gossen mat. Helt underbart var det att kunna sova och slappna av helt och hållet. Gossen hade hållt sig vaken så gott som hela natten men de märktes inte på mamma. Nej, när vi kliver upp far hon och pappa och handlar och åker hem och lagar mat och fyller våran frys. Guld värt och God mat dessutom.
Nu har vi varit ytterligare 4 nätter med mormor i stugan och blivit ompysslade. Hon är otrolig som orkar vara igång 110 % hela tiden och sover knappt. Man får kanske "Mormor-hormoner" som gör att man orkar lite extra? :)
Hur som helst, jag är glad att jag har en sån mamma som jag har och jag uppskattar de verkligen.
Nej, nu ska jag gå och göra nått annat. Ska skriva mera här när jag har ork och är lite mera fokuserad.
förlossningen... ja, shit. blir ingen berättelse nu hur som helst. det var en upplevelse som hette duga. trodde mer än en gång under mina dagar med värkar att min sista stund var kommen.
kom oss hem förra tisdagen iaf, det var skönt att vara länge på BB men då började vi faktiskt vara less..
iaf, de här inlägget får tillägnas världens bästa Mamma och Mormor. Första natten hemma hade vi mommo här för att vaka & bära och se till att jag skulle få Sova. Behövde bara kliva upp och ge gossen mat. Helt underbart var det att kunna sova och slappna av helt och hållet. Gossen hade hållt sig vaken så gott som hela natten men de märktes inte på mamma. Nej, när vi kliver upp far hon och pappa och handlar och åker hem och lagar mat och fyller våran frys. Guld värt och God mat dessutom.
Nu har vi varit ytterligare 4 nätter med mormor i stugan och blivit ompysslade. Hon är otrolig som orkar vara igång 110 % hela tiden och sover knappt. Man får kanske "Mormor-hormoner" som gör att man orkar lite extra? :)
Hur som helst, jag är glad att jag har en sån mamma som jag har och jag uppskattar de verkligen.
Nej, nu ska jag gå och göra nått annat. Ska skriva mera här när jag har ork och är lite mera fokuserad.
tji fick jag :P
som trodde de var bra gravidväder de senaste dagarna & Trodde jag skulle slippa svälla.
jo, tjena. har samlat mera vätska än nånsin. tittar jag på mina så kallade fötter och ben känner jag mig som en deltagare i Biggest Loser. Lite läskigt att se sig själv så faktiskt. Nånå, det går över.
Bara fisen kunde komma ut Nu.
Grillade hos Larssons igår, riktigt gott. Har faktiskt noll inspiration till mat nu, känns som att allt vi äter är verkligen bara för att vi måste så det är verkligen inte tallriksmodellen :P
Nej, nu ska jag göra nått tänkte jag. Hejs.
jo, tjena. har samlat mera vätska än nånsin. tittar jag på mina så kallade fötter och ben känner jag mig som en deltagare i Biggest Loser. Lite läskigt att se sig själv så faktiskt. Nånå, det går över.
Bara fisen kunde komma ut Nu.
Grillade hos Larssons igår, riktigt gott. Har faktiskt noll inspiration till mat nu, känns som att allt vi äter är verkligen bara för att vi måste så det är verkligen inte tallriksmodellen :P
Nej, nu ska jag göra nått tänkte jag. Hejs.
