förlossningen.

okej, nu ska jag försöka minnas... måndagen började med förvärkar, väldigt oregelbundna men ganska onda (tyckte jag då). Fortsatte iaf att storstäda lägenheten, hade bestämt att de skulle bli gjort. Tisdagen fortsatte likadant, bakade och grejjade på och fortsatte med oregelbundna värkar som var så pass korta att jag kunde hålla andan och grimasera när dem kom. Smart, nej jag vet.
Onsdag kommer värkarna varje kvart ungefär, men fortfarande kunde de pausa en halvtimme ibland men gjorde mera ont. Gnällig och less ringer jag till förlossningen och ber om bricanyl. Trots att jag inte tänkt det men nu orkar jag inge mer, nu måste jag få sova om jag ska orka föda barn inom en snar framtid. Får en sovdos med tre olika tabletter.
Då jag antagligen är spänd som en fiolsträng när jag tar dem här lyckas jag såklart få Biverkningar av en av dem. Myrkrypningar i hela kroppen, värst i benen. Ligger och försöker spänna benen (då avtar de lite) och sparkar i panik i sängen. Upp och promenera. Men de går inte över, inte värkarna heller. Blir lite mera sällan bara. På med kläderna och ut och promma här bland husen mitt i natten för att försöka göra av med lite energi från benen (de kändes som att de skulle hjälpa).
Det gjorde de inte. Nånstans mellan mitt sprattlande slumrar jag lite under natten iaf.

Sista besöket hos barnmorskan på torsdag morgon. Nu är värkarna tillbaka med ca 10 min emellan.
Barnmorskan tittar på mig ; "Har du ont?" -Jo, jag har såna jäkla förvärkar.
Hon frågar lite om hur det känns osv, "jag tror du ska föda barn snart". Men nej, det ska jag inte, de är ju bara förvärkar för man ska ju veta när de är Riktiga värkar och det VET jag inte att de är så då är det inte det. Kommer överens med henne att jag ska åka in och hämta en sovdos till med bricanyl om de inte stannar av (fast utan sömntabletten).
Far förbi Lena på kaffe och vaggar omkring, hon ser lite rolig ut "blir inte acke nervös när du går och har sådär ont?" jaa. fast de är ingen fara, de är bara förvärkar. (som då började komma tätare och tätare.)
Börjar ha lite för ont för att vara social så åker hem och vaggar omkring och hänger mot möbler.
Nu börjar acke vara less. "Det där kan inte vara förvärkar, du ser ju för fan ut som dem gör på tv när dem ska föda barn!"
Jag börjar vara less redan vid fem tiden så åker in och hämtar ännu en bricanyl och tar den direkt. Åker hem och väntar på att de ska sluta men de blir bara värre. Vid sjutiden är jag så trött o slut så snyftar mellan värkarna. Acke ringer in, måttligt less på att se mig hänga över möbler och säger att vi kommer in Igen för bricanylen har inte hjälpt ett piss.
Kommer in och de konstateras att på mina två dagar me pina har jag öppnat mig 1 cm.
Vid det här laget var jag så apatisk och trött så när de föreslår att jag ska bada orkar jag inte ens säga emot (hade verkligen inte tänkt de sådär i förväg, för mitt hår kommer ju bli hemskt!).
Kliver i badet och fi faasen vad ljuvligt. Första gången jag kan slappna av på riktigt när värkarna kommer. Börjar sakta men säkert bli människa igen.
Ligger tre timmar i badet tills de föreslår att jag ska kliva upp och gå över till BB och sova på lite morfin.
Slumrar in vid 2 tiden. Värkarna känns ännu men jag är så avslappnad och groggy så orkar liksom inte en spänna mig. Lyckas ligga till 6 tiden iaf, då börjar de bli för ont igen.
Nu har jag öppnat mig 3 cm. Vi blir tillsagda att gå och äta frukost och gå tillbaka till förlossningen igen. "Får jag bada mera??" Slevar stående i mig en filtallrik, men de går inge vidare att äta. Får hoppa i badet igen och nu får jag lustgasen och jag kan säga att de Blir verkligen min bästa kompis. Till en början sitter Acke och ger den åt mig när jag känner att en värk är på väg men jag tycker att de går för sakta så försöker övertala han att jag Visst kan ha den Heela tiden.
Badar fyra timmar och jag vill verkligen inte kliva upp ännu heller, men efter övertalning att nu är de kanske dags om jag vill ha min EDA så dem kan ta hål på hinnorna sen.
Jaja, för jag vill ju verkligen ha epidural. Får den lagd och får lägga mig en stund och vänta när jag känner att vattnet forsar ut. Mumlar åt Acke som inte hänger me alls på vad jag säger.

Känner att bedövningen har börjat ta, men bara på ena sidan. Fan också, de hade jag ju hört om. Jag vill ha mer! Narkosläkaren kommer och ger mig en ny. Då tar den, för bra också tydligen.
Minns inte mkt mer kommande timmar förutom att de är skiftbyte och nästa barnmorska säger att de är dags att börja krysta. "jaha?? hur då?" jag har mera lust att knipa när de gör ont. Hon försöker instruera mig men jag fattar ingenting och får verkligen inte till det.
Börjar bli less, "när ska dem där BRA värkarna komma som alla pratar om när man bara vill trycka på och de är hemskt att hålla emot??"
Får inget direkt svar bara en jäkla massa pepptalk, "du är sååå duktig, gör si, gör så" Jag försöker verkligen men till slut går det inge mer och de händer ingenting med bebisen, den kommer ingen vart.
Ber flera, flera gånger att dem måste hjälpa mig. Ta sugklocka, gör vad som helst för de här går verkligen inte. "joodå, vi försöker igen. Du är så duktig," Acke låter likadan som sköterskorna och det känns som att hela världen är emot mig. Jag kommer nog dö hit och ingen lyssnar på mig, känner mig helt lealös. Snyftar tydligen efter mamma däremellan.
Tillslut orkar jag ingeting nå mer, sköterskorna pressar upp benen och acke pressar huvet ner i bröstet på mig men jag gör ingeting nå mer.
Till slut ser Acke att jag menar allvar när jag bönande kvider för femtioelfte gången åt honom "jag orkar Verkligen inte".
Han frågar barnmorskan när dem har tänkt att göra något för att hjälpa? "-Vi ringer ner läkaren så får han komma och lägga klockan". Så enkelt var det.
In kommer en backslickgubbe och sticker två sprutor mellan benen på mig, (nån bedövning?) lägger klockan och så ska jag hjälpa till själv att trycka på nästa värk. Klockan släpper så då får vi prova igen. Nu har de kommit mer personal. En föreslår att hon ska lägga sig och trycka på min mage samtidigt. -Gör vad ni vill.
Två värkar och sen har jag en bebis på bröstet. Acke gråter och pussar på mig och jag bara skakar.
Så skönt att inte ha Ont nå mer. Visst känns de ännu men de är futtigt jämfört med innan.
Det är en upplevelse som hette duga och visst är det värt det, men jag har Inte glömt det än :)

Det är mitt minne av förlossningen. Garanterat väldigt virrigt och struligt och utdraget men det var det också :)




Kommentarer
Postat av: Lotta

Åh, äntligen en förlossnings-berättelse :) Usch jag bara fasar när jag själv ska ligga där inom en snar framtid.. Uscha!

2010-08-31 @ 17:17:37
URL: http://lotttablom.blogg.se/
Postat av: Rebban

Ja jisses, igenom det ska man. Så är det bara ;)

Du lyckades, det borde du få all eloge för. ♥

2010-08-31 @ 20:41:15
Postat av: emma

kul att få läsa :) och fy fasen vad jobbigt att ha så ont i flera dagar! tyckte det var nog med en dag! du är stark du! :)

2010-09-01 @ 20:30:12
URL: http://emmaishemma.blogg.se/
Postat av: Lisa

Kul att få läsa förlossningsberättelse :-) Sitter här med tårar i ögonen och tänker tillbaka på mina egna förlossningar. Jag kommer ihåg att det tog ont, men har nog glömt bort de värsta smärtorna. Hade velat vara med om en till (men vette tusan om jag orkar med det egentligen, en till graviditet, ett till barn osv).

Riktigt starkt gjort att du klarade det så bra fast du hade haft värkar i flera dagar!

2010-09-27 @ 11:59:43
Postat av: sara

grattis! :D

2010-09-27 @ 12:24:46
URL: http://sarabraceface.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback